Min Älskade Morfar

Idag har varit en konstig dag. Jag har jobbat och sedan kommit hem, sovit en timme i vanlig ordning och städat. Förberett för morgondagens resa till Oslo. Sen ringde mamma och påminde om att det är årsdagen idag. Just det. Jag visste väl att det var nånting. Det är ju idag. Idag för ett år sedan så somnade min morfar stilla in i sin säng på äldreboendet. Jag skrev en text förra hösten efter begravningen ägt rum som jag inte läst på länge men nyss tog fram och grät mig igenom.

”Jag är yngst av fem kusiner. Jag är yngst av fyra syskon. Jag har alltid vart minst i vår familj och jag har aldrig riktigt kunnat bestämma mig för vad jag tycker om det. Å ena sidan så har jag alltid jämfört mig med mina äldre syskon och kusiner, och jag vet att min familj har gjort detsamma. Å andra sidan har jag tyckt om att alltid kunna spela på mitt yngst-kort och kunnat krypa upp i mammas famn precis som när jag var fem år gammal, även när jag varit betydligt äldre. Men vad som slog mig för lite drygt en månad sedan var att det jag tappat mest med att vara yngst, det var minnena av vår morfar som frisk och full av glädje. En morfar som höll långa högtidliga tal på familjesammankomster och pratade utan att stamma.

När jag började högstadiet var jag tretton år gammal och just då var det allra viktigaste för mig att passa in i en ny skola, lära känna nya kompisar och spela handboll. Jag spenderade otroligt mycket tid på Styrmansgatan där mormor och morfar bott i alla år, eftersom jag nu var mer och mer i Lysekil och inte längre hemma ute på Brevik. Morfar skjutsade mig till handbollsträningar, han hjälpte mig med tyskläxan och han ställde upp på intervjuer om hans liv som soldat i andra världskriget – eftersom jag hade en historieuppgift som handlade om just det. När jag ser tillbaka på den här tiden i mitt liv så har jag så extremt svårt att verkligen placera morfar, att höra hans röst. Det var när jag gick i högstadiet som morfar började bli sjuk. Det var sommaren 2012 när jag bodde i källaren på Styrmansgatan eftersom jag jobbade inne i stan som jag började hjälpa morfar upp för trappan på kvällarna. En hand på räcket, en i mig, ett steg i taget. En fot upp, två fötter upp, stanna. En fot upp, två fötter upp, stanna. Släpp inte taget om min hand. Många kvällar ropade mormor och frågade om jag kunde hjälpa till, och det gick ju alltid bra. Visst att han hade svårt att gå och man fick ta det i små etapper, men det gick ju.

Det dröjde inte många månader förrän vi flyttade ner morfars säng till första våningen eftersom det blev för svårt att gå upp för trappan. Efter ytterligare något år så stod sängen där soffan brukade vara i vardagsrummet, för nu kunde han inte längre ta sig från sängen till soffan på morgonen. Det började bli jobbigt att komma och hälsa på, jag ville inte se min smala morfar tyna bort i en säng. Men jag var där. Inte lika ofta, men jag var där. Jag vill våga påstå att jag är den av kusinerna som varit mormor och morfar närmst under de åren han var sjuk – och det har minst sagt satt sina spår. När jag tänker tillbaka på min morfar, på Oja som han var för oss, så ligger han i en säng och tittar på ett tyskt TV-program.

Oja gick bort den 21a september 2016. Med sin dotter vid sängkanten och sin fru på väg från sitt rum mot honom. Den dagen satt jag bredvid mormor och mina två mostrar och vi höll om varandra och vi grät. När min mamma kom dagen efter och stannade med oss över helgen så pratades det så mycket om hur glad och framåt deras pappa alltid var. Minnen haglade och lovorden var många när vi tänkte på Oja. Men det var också precis här som jag förstod vilken otrolig skillnad det är på mina minnen och mina kusiners minnen. När de var små och hälsade på Oj-Oj och Oja så var båda två friska. Morfars år som sjuk och sängliggande hade totalt tagit över mina fina minnen av honom och det skar nästan mer än något annat. Jag kunde inte dela det som alla pratade om när vi mindes tillbaka, jag kunde inte stämma in i allting. För mig så var morfar sjuk. Punkt.

Det tog en månad till det att begravningen ägde rum. Den 21a oktober kl 13.00 i Lysekils kyrka. Det var min allra första begravning. Jag kom dit tillsammans med mormor, mamma, min moster Susanne och hennes man Åke, deras son Björn. Det var ett väldigt ståhej att hjälpas åt med att få in mormor i kyrkan eftersom hon sitter i rullstol. Det blåste enormt, stolen krånglade och dörren in var tung. Men sen, när vi stängt om oss och vi hörde pianot spela, då insåg vi. Vi började gråta tillsammans allihop, nästan precis samtidigt. Jag insåg var jag var och varför jag var där, och att hela familjen var samlad – utan Oja.

Begravningen var vacker. Det var musik som Oja älskade, det var fantastiska blommor och mycket folk. Vid ett tillfälle så pratade prästen om hur lekfull morfar alltid var, att han lekte med oss barnbarn oavsett vad vi hittade på. Det var när jag hörde det som mina minnen av Oja kom tillbaka.

När min marinbiolog till morfar tog med min till Havets Hus ungefär en gång i veckan och lärde mig om havet och fiskar.

När jag fick ett nytt gosedjur som jag tog med vart jag än gick så såg jag Oja sitta och leka med det i soffan.

När jag och Calle byggde en rutschkana nerför källartrappan av madrasser, täcke och kuddar, så åkte morfar också.

När vi snickrat ihop vår studsmatta ute på Brevik så hoppade Oja högst av alla.

När jag lekte med dockskåpet som morfar själv byggde när han fick sin första dotter så hjälpte han mig att möblera och sätta igång lamporna i alla rum.

När jag klev in i köket och såg Oja sitta vid köksbordet med modellera och göra en lindkvist som senare skulle sitta på deras brevlåda.

När det var påsk och jag, Calle, Jenny, Maria och Björn sprang från matbordet så fort vi ätit upp för att leta efter påskäggen som morfar gömt åt oss någonstans i huset.

Morfar var sjuk, mycket sjuk, och jag kommer ihåg väldigt mycket av de åren. Men jag vet också att Oja var så otroligt mycket mer än sin sjukdom, och jag minns faktiskt det. Han var den fadersfigur familjen Lindquist behövde och tyckte om. Han sa alltid att maten smakade gott. Han blev alltid glad när man klev in genom dörren. Han ställde alltid upp.

Oja, jag är så glad över att jag har fått vara ditt barnbarn, tack för allting du lärt mig.”

Min morfar var min hjälte och en av mina största inspirationer. Men han var sjuk och jag hade inte velat för något i världen att han skulle behöva lida mer än han gjorde. Han hade haft ett långt och händelserikt liv, det tog bara slut på helt fel sätt. Jag saknar honom så oerhört mycket och det kommer jag alltid att göra.

IMG_4614IMG_1881

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>